16 april 2016
Jag mår fortsatt bättre. Inte bra. Men bättre.
Tror att det var "många bäckar små" som gjorde att livet nästan rasade den här gången. Nu har de flesta av mina orosmoment löst sig. Som det brukar. Mina katastroftankar har aldrig besannats, så jag förstår inte hur min hjärna kan fortsätta tro att jag ska gå under varenda gång svåra stunder kommer. Jag har förlikat mig med att jag kommer få leva med en ångest som gör att jag då och då tror att jag ska dö av den. Jag dör aldrig av min ångest. Däremot mår jag så dåligt att jag vid mina kämpigaste dagar blir självmordsbenägen. Det är som att hela min hjärna förvandlas och jag kan inte tänka en endaste klar tanke. Jag är livrädd för mig själv när jag mår så dåligt. Jag vill på inga villkor dö! Jag har bestämt mig för att det är okej att ta ångestdämpande mediciner när livet är som svårast. Jag tar endast vidbehovsmedicin (stesolid), och aldrig vid fler tillfällen än några dagar i rad. Sedan kan det gå månader utan att jag behöver dem. Tabletterna räddar mitt liv, och jag ska fortsätta leva, så jag accepterar att jag behöver dem ibland.
