16 januari 2016
Jag har mått lite sådär till och från under veckan, men mest mår jag faktiskt bra.
För nästan exakt ett år sedan startade jag en bokcirkel. Det var ett steg i att våga lita på mig själv och att jag kommer få fortsätta vara frisk. Jag vågade göra något för min egen skull, men som både bygger på att jag kan ha en viss planering i mitt liv, och som ger mig en tillfredsställelse och glädje. Det var omöjligt för mig att kunna bestämma datum för träffar, sällskap, fikor, osv, under åren då jag var sjuk. Jag visste knappt från timme till timme om jag överhuvudtaget skulle orka ta mig upp ur sängen den dagen. Jag isolerade mig, vågade inte träffa människor av rädsla för att vara till besvär, göra andra besvikna, inte kunna hålla löften och ställa upp för mina vänner. Dessutom gjorde depressionen att jag 9 gånger av 10 inte ens kunde se någon mening med ett socialt liv. Jag kunde inte förmå mig att känna någonting. Ingenting var roligt eller meningsfullt. Vissa perioder kände jag en outhärdlig smärta och sorg av all ångest, men många stunder gjorde depressionen att jag inte kände något alls. Ingenting. Allt som fanns var en evig tomhet dag ut och dag in. Långa sömnlösa nätter, och dagar som flöt samman i något slags ingenmansland. Jag kan knappt sätta ord på det, och jag har stora minnesluckor från den här tiden. Jag existerade, men utan det minsta liv i mig. Det gör så fruktansvärt ont att tänka på den här tiden. Det gör ont att minnas, och jag väljer många gånger att låta bli.
Åter till bokcirkeln. Vi är sex kvinnor som träffas regelbundet, läser och diskuterar skönlitteratur, men också väldigt mycket annat i livet. Sex kvinnor som var och en bär på sin historia, som kämpar mot våra egna små eller stora vardagsproblem, men som också njuter och älskar våra liv däremellan. Igår träffades vi hemma hos mig. Vi drack drinkar och åt snacks, vitt vin med räkor, sallad, bröd och såser, drack kaffe med likör och åt tryffelchoklad. Inte förrän efter 3 på morgonen gick mina gäster hem, och då hade vi skrattat så mycket att jag har träningsvärk i magen idag. Jag fick bara fem timmars sömn, men har känt mig lycklig hela dagen. Jag lever igen! Jag kan skratta och vara glad, känna värdet i att ha vänner. ❤️ Precis som alla andra får jag anstränga mig för att orka med livets motgångar då och då, men jag LEVER verkligen. Det svåra tar aldrig över mitt liv, och det onda gör inte längre ont för evigt. Jag är så innerligt tacksam för att jag fick komma tillbaka, och för varenda minut jag får leva utan depression och ångest i mitt liv.
