3 januari 2016
Nu har jag rensat och städat i typ ett dygn. Känslan av ett kliniskt rent hus slår det mesta. Ofta börjar mina dåliga perioder med depression eller ätstörda beteenden just så här. Jag mår dåligt av oklar anledning, får ångest och tror mig kunna fly från mig själv genom att fokusera på ytliga saker, så som perfekt hem eller en perfekt kropp (vilket självsvält väldigt sällan ger). Just nu känns dock det jag gör inte särskilt destruktivt. Barnens rum inreddes när de gick i lågstadiet, så att rensa ut och göra om nu när de är tonåringar är nog mest normalt. Jag slängde ut en tio år gammal soffa, leksaker och sparade kvitton på tv-apparater vi inte ens har kvar. Väldigt befriande.
Om fyra dagar ska jag hålla ett föredrag på jobbet i ca 30 minuter, så imorgon borde jag börja färdigställa det. Ligger just nu i ett väldigt tidigt planeringsstadie i form av lösa anteckningar på femtielva olika post-it-lappar. Typ så. Jag oroar mig dock inte överdrivet mycket för det. Jag vet vad jag ska säga och behöver bara få lite struktur på det hela...
En sak som är väldigt skönt, samtidigt som det gör för jävla ont, är att när jag nu rensar och städar så hittar jag en massa minnen från åren då jag var väldigt sjuk. Läkarintyg, kopior på tvångsvård, matscheman från ätstörningsvården och mina egna anteckningar om ECT, terapier, mediciner och hemska foton där jag helt ärligt ser död ut. Dramatiskt fallande viktkurvor med siffror som passar in på en tioårings kroppsstorlek. Medicinlistor som fyller flera A4-sidor. Det har inte ens gått två år sedan jag blev frisk. Jag kämpar fortfarande mot monster och demoner då och då. Jag är absolut rädd för att falla, och livrädd för att allt det fina jag har i mitt liv nu ska tas ifrån mig. Därför kämpar jag varenda dag. Jag kan inte styra över allt, men jag kan göra allt som står i min makt för att hålla fast vid det som är friskt och ger mig ett liv värt att leva. Det har jag nu, och jag ber till alla högre makter att jag ska få fortsätta leva det.
