5 mars 2016
Det här året har varit en jävla kamp mot att inte falla.
Jag mår inte alls bra och kämpar med alla krafter jag har mot depression, ångest och svåra tankar. Jag är så trött att jag cyklar hem från jobbet med tårar som bara rinner var och varannan dag. Orkar bara precis med det som måste göras, och känner mig förtvivlad och livrädd att inte klara mig igenom den här svackan.
Har det inte bra på jobbet och inte heller hemma. Är så trött och irriterad på min man att jag knappt orkar se honom. Jag kommer för alltid älska honom som pappa till mina barn, men vårt äktenskap är inne i en riktig svacka det också. Är för slut för att orka älska men för slut för att orka skilja mig.
Jo, jag funderar över att söka hjälp igen. Jag orkar bara inte riktigt med det heller. Vill inte tillbaka till kliniken där jag tillbringat alldeles för många månader bakom låsta dörrar. Självklart blir jag inte inlåst nu. Jag är inte så sjuk. Än. Jag är bara så rädd för att bli det igen. Jag får väl mediciner och fler besök på öppenvården om jag vänder mig dit. Jag hoppas vid allt jag har att jag klarar det här på egen hand. Snart är våren här. Snälla, snälla, ge mig kraft och ork. Låt mig inte falla en gång till. Jag orkar bara inte mer!
