24 september 2016
Sommaren flög förbi. Semestern var okej men inte mer. Fick aldrig riktigt lugn och ro. Ångest och stress fyllde mina dagar alldeles för ofta. Sov dåligt och alldeles för lite. Det fanns fina stunder, men depressionen släppte inte helt. Å andra sidan föll jag inte djupare heller, och nu är jag bara lite vardagsstressad, som var och varannan människa är. Jag var väldigt nära gränsen den här gången, och trots att jag kom ur det på egen hand borde jag nog ha fått hjälp.
Huset är färdigrenoverat och bankkontot tomt. Inte riktigt kanske, men dyrt blev det. Vi har dock tagit ett beslut att sälja och flytta till en stad. Barnen är tonåringar nu. Alla kom in på skolorna de sökt och får pendla varje dag. Vi har inget kvar i byn där vi bor, så i början av nästa år hoppas jag kunna starta upp ett nytt kapitel I mitt liv. Befriande!
Jag trivs bra på mitt jobb. Det blev rätt för mig med förändringarna som gjordes, och det känns oftast bara kul att gå dit.
Blev kallad till mitt årliga läkarsamtal hos psykiatrin, men avbokade. Nu är jag utskriven helt och har inte ens kvar en öppenvårdsmottagningskontakt. Sex år av blod, svett och tårar är över, och jag lever. Inte ens en remiss till min vårdcentral skickades. Jag har avslutat all medicinering och behöver ingen läkare i dagsläget. Jag är ödmjuk inför min sårbarhet och väl medveten om att nästa svacka kan lura runt hörnet vilken dag som helst. Samtidigt är jag beredd att satsa på det friska livet så länge jag mår bra. Faller jag igen så får jag hantera det då.
Nu väntar en höst och kanske vinter med, med husförsäljning, letande av nytt boende och troligtvis en väldig massa rensning, packning, städning och allt vad det innebär när man flyttar. Jag är beredd på att det blir tuffa månader framöver, men ser framemot en vår och sommar i vår nygamla stad. Cafeliv, restaurangbesök, strandpromenader och folkliv. Känner mig redo för framtiden!
